Svenska Ades Media har hunnit översätta ett par Transformers-samlingar vid det här laget, och jag har en hel bunt att gå igenom (tack till förlaget som skickade dem för recension). De flesta kommer från James Roberts fenomenala IDW-serier, där jag redan hade recenserat Wreckers Sista Strid. Men här är faktiskt en del av Marvels klassiska Transformers-serie från åttiotalet, i en lika påkostad volym.

Det är troligen svårt att göra ett kliniskt klipp från serien. Det var ofta korta historier, oftast rätt lösryckta för att introducera nya karaktärer (och leksaker), och efter några månader ersattes de med nya allt eftersom leksakerna dök upp på hyllorna. Eller inte, för reklamen på baksidan var alltid helt i otakt med karaktärerna inuti. Nåväl.

När serien började närma sig sitt slut i slutet av åttiotalet tog Simon Furman över hela skrivandet från Bob Budiansky. Simon hade skrivit för den brittiska serien, som producerade mycket mer material än den amerikanska. Vi i Sverige fick i princip den amerikanska serien, men ibland med enstaka utdrag från den brittiska, som alltid bara förvirrade. Hur som helst började Simon planera en final för serien med en episk saga: striden mot Unicron, som inleddes med Jakten på Matrixen. I korthet, efter att Optimus Prime dog i ett tv-spel så skickades hans kropp ut i rymden eftersom varken hans vänner eller manusförfattaren visste att han hade Matrixen inom sig. Men när Simon tog över använde han delar av den historia, inspirerad av den tecknade filmen, som han hade skrivit parallellt för den brittiska serien. När vi fick de delar av den amerikanska serien som ingick blev det en ganska abrupt förändring, med nya karaktärer som Emirate Xaaron och Thunderwing hastigt och lustigt inkastade.

Därför är den här samlingen inte bara de avsnitt som formellt kallades Jakten på Matrixen, utan mer än hälften är delar av den brittiska serien som lade lite mer tid på att introducera karaktärer. I vissa fall tycker jag inte riktigt att det passar in. Jag har läst några brittiska samlingsvolymer tidigare och därför sett avsnitten som kretsar kring till exempel Carnivac och Needlenose förut, och de är faktiskt rätt taffliga, både berättarmässigt och vad gäller teckningarna. De är i alla fall färglagda här – då det begav sig gavs serien bara ut i svartvitt och i fem sidor åt gången. Men där ser vi till exempel Bludgeon och hans glada gäng, och de blir ju viktiga längre fram. Det blir också mer med de olika Micromasters-teamen, även innan de åker till Jorden, och mer med de olika team som senare faktiskt ska delta i Jakten.

Så det hela är intressant ur ett rent akademiskt perspektiv, men någon större seriekonst är det nog inte. Men när man faktiskt kommer in på själva Jakten blir det något helt annat. Det är en svit berättelser där både Simon Furman och tecknaren Geoff Senior, som gjorde de bästa bitarna, var i högform. Thunderwing försöker teleportera bort de ”nya hjältarna” Bumblebee, Jazz och Grimlock (som av en händelse precis hade fått nya Pretender-leksaker), och råkar placera dem i Cybertrons centrum där guden Primus vilar. När Primus vaknar så reagerar också hans ärkefiende Unicron, som härmed introduceras i den amerikanska tidslinjen (tack, Octopunch, för att du dömde din ras till undergång).

För att ha någon chans måste man alltså hitta Matrixen igen. Därefter följer fyra fristående berättelser, som praktiskt nog introducerar det årets nya leksaker (Headmasters, Triggerbots, Targetmasters och som sagt ett gäng Pretenders), men som också är ovanligt stämningsfulla pastischer på klassiska berättelser. Simon Furman bjuder på en hårdkokt science fiction-noir med Nightbeat som deckare i en variant på Riddarfalken från Malta, för att sedan göra en regelrätt western med Triggerbots, en Moby Dick-inspirerad historia med den halvgalne Pretender-valrossen Longtooth, och slutligen ett Alien-äventyr med Bumblebee och gänget. Så här i efterhand märker jag att de brittiska avsnitten gör mycket för att brodera ut karaktärerna, som kändes väl lite cyniskt inkastade i våra utgåvor, redan då. Med de där extra sidorna finns det betydligt mer personlighet hos Spinister, Needlenose och Ruckus, och även hos Autoboter som Siren eller Seawatch, för att inte tala om ”Dödsbringaren” som Furman lite slarvigt refererade till i en amerikansk serie, men vars hela historia bara publicerades i England.

Det hela är ofta rätt komplext berättarmässigt, särskilt Longtooths äventyr som jag hade svårt att följa som tioåring med nästlade tillbakablickar. Det är också väldigt snyggt där Senior tecknar. Jag noterar med glädje att ett gammalt felprintat uppslag med fel färger från nummer 1 1990 numera är korrekt. Överhuvudtaget är återgivningen utmärkt. Tack vare större sidor och mindre textstorlek ryms mer av originaltexten, och Johan Boströms översättning behåller mer av individuella egenheter, som att Jazz strösslar mänskliga kulturreferenser eller att Blurrpratarsåextremtsnabbtattalltbaraflyterihop. Möjligen används ordet ”tjommen” lite för ofta, men det får vi väl leva med. En aningen malplacerad referens till Micke ”Svullo” Dubois har också återställts till Peter Lorre, som visserligen är tämligen obskyr numera men åtminstone var med i just Riddarfalken från Malta och därför var högst relevant i sammanhanget.

Det är som sagt svårt att skära ut en kontinuerlig del av den här serien, men eftersom Jakten på Matrixen var rätt speciell finns det ändå en del bra grejor i den här volymen. Jag förstår att man annars fokuserar på IDW-serierna eftersom de, om man korrigerar för nostalgi, är hundra gånger bättre än Marvels gamla serier. Om du däremot har lite nostalgi för originalserien är det här en trevlig samling.