Man får inte ha bråttom om man samlar på Transformers. För exakt tio år sedan fick jag Masterpiece-utgåvan av Smokescreen och konstaterade att jag ville ha liknande versioner av alla mina gamla favoriter men att de knappast skulle bli aktuella. Sen tog det något år och så fick vi Tracks, och ytterligare några år innan vi fick Grapple, och sen flera år till innan Skids dök upp. Nu är Hoist äntligen här och min lilla kvintett är komplett, för typ fjärde gången. För jag har samlat på mig de här typerna som Alternators (eller egna ommålningar där de aldrig släpptes), som tidiga Generations-figurer och även som moderna War for Cybertron-figurer. Jag kan bara hoppas att Hasbro-Takara aldrig får för sig att göra ännu mer detaljerade lyxutgåvor.
För det här är en lyxutgåva av Hoist, även om han inte når upp till riktigt samma höga nivå som Grapple/Inferno och Smokescreen/Prowl-modellerna. Han är förstås en helt licensierad Toyota Hilux-bärgningsbil. I den formen har han ovanligt många funktioner. Det finns en bärgningssläde som för första gången faktiskt går att fälla upp och säkra, och det finns också en överdimensionerad utfällbar kranarm som liknar Grapples. Jag utgår från att han använde den i en halvminut i tv-serien, så att Takara var alldeles tvungna att skicka med ett dyrt tillbehör i det här paketet. Han har också en alternativ front med enklare design.
Förvandlingen är relativt enkel för en Masterpiece-figur. I stora drag ligger benen bara under bilen, och armarna längs sidorna, med bara några få paneler som vecklas ihop för att utforma axlarna. Däremot finns en väldigt riskabel del av förvandlingen, ungefär halvvägs, när hela figuren är utfläkt. Då sitter hela rasket ihop bara med en tunn plastplatta i bilens tak, som i sin tur sitter fast i vindrutan som förstås är av bräckligare genomskinlig plast. Och än värre behöver man trycka loss en flik av taket för att göra plats för huvudet, så i princip är det två pinnar på dryga millimetern som håller ihop båda halvorna av figuren.
När man väl har justerat bildörrarna på plats inuti honom och tryckt dit ryggsäcken mot höfterna är han solid, om än ihålig, och det är inga större problem att pyssla varsamt med Hoist. Men jag bävar för den dagen jag behöver förvandla honom igen, och tycker bestämt att man borde ha valt ett annat sätt att förvandla honom eller åtminstone göra de här bitarna av solid metall.
Det fascinerande är att Hoist fungerar helt annorlunda än Trailbreaker, som släpptes förra året. Trots att båda ursprungligen var samma leksak så fick de två helt olika tolkningar i tv-serien, där Trailbreaker blev lång och gänglig medan Hoist var mer satt och grov, mer som den faktiska leksaken. Eftersom båda dröjde så längde utgick jag från att de åtminstone skulle vara samma leksak med bara justeringar av ryggsäcken, som med Grapple/Inferno. Men Hoist har en helt annan design med möjligen enstaka beståndsdelar som är likadana som Trailbreaker. För mig är det extra positivt eftersom jag föredrar leksaksdesignen.
Däremot är han i övrigt slaviskt trogen Sunbow-tv-serien, med svart huvud och trist grå plast istället för kromade delar. Det stör mig en aning och om de någonsin får för sig att göra en variant med andra färger kommer jag kanske att uppgradera, men inte så mycket att jag ville stå över den här figuren.
Som robot är han rätt poserbar men inte direkt en actionfigur. Armarna har ovanligt många leder och även om bilsidorna som hänger baktill kommer i vägen lite, så går allt att justera. Båda armarna har också teleskopfunktioner som är ganska lämpliga när han jobbar. Benen har några extra leder som gör honom väldigt rörlig trots att de ser blockiga ut. Han är också oväntat stor. Han är nästan lika lång som Grapple, som förvandlas från en gigantisk kranbil men som i gengäld fäller in alltihop i kroppen och är extremt solid. Hoist är alltså väldigt ihålig i jämförelse.
Ytterligare några tillbehör finns med för robotformen. Han har en fånig alien-mask, en hammare som går att fästa i kanonarmen, ett extra ansikte med aningen annan design (troligen för att illustrera någon av många gånger som tv-serien ritade fel), en skiftnyckel, en alternativ högerhand och så en liten ljuseffekt. Som vanligt kommer det mesta av detta att ligga kvar i förpackningen för tid och evinnerlighet.
På det hela taget är Hoist knappast en av tidernas bästa Transformers, men det passar liksom också. De få gångerna han överhuvudtaget har haft en personlighet i media har det varit att han är en vanlig knegare. Jag gillar hans otypiska kroppsform och även om jag hade föredragit kromade delar börjar jag faktiskt vänja mig vid ett svart huvud som också framhäver hans praktiska, vardagliga stil. Sen är Hoist också lite extra viktig för mig. I ett alternativt universum valde min mamma Hoist istället för Smokescreen när hon köpte min första Transformer 1988 på PUB i Stockholm, och vem vet hur mitt liv hade sett ut då?
