Jag inser att jag har missat att skriva om de två senaste samlingarna i den här serien och delvis beror det på att kvaliteten dalade rätt rejält när More Than Meets The Eye varvade ner.
Den huvudsakliga serien fortsätter tyvärr att vara rörig, fylld med ointressanta människor och produktplacering som är sju år för sen. I de här avsnitten handlar det väldigt mycket om combiners, som var ett väldigt coolt koncept i leksaksform och en efterlängtad återkomst när det begav sig, 2015, men till stor del har serierna redan avhandlat de klassiska karaktärerna som Superion och Devastator. Istället fokuserade serien här på de godtyckliga nykomlingarna som släpptes inom Combiner Wars-eran, som Sky Reign, Galvatronus och Victorion. Det blir mest rörigt, och det blir inte bättre av att man konstant skiftar tecknare vilket ibland är bra och ibland är dåligt. Jag måste dock tillstå att Livio Ramondelli, som varit min ständiga nemesis i IDW-serievärlden, faktiskt börjar närma sig viss läsbarhet här. Det är fortfarande massor av närbilder på lysande ögon i mörka rum, men det förekommer faktiskt en del detaljerade och snygga scener.
Nästa del av historien återvänder till Cybertron och är skriven av Mairghread Scott, som blev en av de bästa Transformers-författarna. Det kretsar fortfarande kring Starscream som ledare för Cybertron och Windblade som den aningen uppgivna rådgivaren, men det finns en hel del intressant karaktärsutveckling här. Även om det var en del av den allmänna pushen för Combiner Wars, så får Combaticons större personligheter och särskilt Blast Off blir något av en huvudperson ett tag.
Fast sen återvänder vi till den röriga leksaksreklamen som är huvudserien i miniserien Titans Return, som inte helt oväntat kort sammanfattar gimmicken med de leksakerna: utbytbara huvuden som kan styra diverse kroppar, vilket var en nyhet (av ett gammalt koncept) i leksaksform. Men i IDW-serierna hade man redan avhandlat Headmasters som koncept för länge sedan, så det blev väldigt krystat. Och man kör återigen på samma trista idéer med en gammal superstark Transformer, den här gången Sentinel Prime, som återvänder från de döda och verkar jättefarlig, för att sedan avfärdas inom några nummer.
Handlingen avrundas sedan med några sista avsnitt av More Than Meets The Eye, som egentligen fungerar som en epilog. Vi får träffa Fortress Maximus och Red Alert igen efter att båda lämnade Lost Light, och de blir indragna i Sentinel Prime-historien. Här är en av höjdpunkterna i alla fall att Fortress Maximus får en anledning att tillfälligt styra en titan, i det här fallet en som råkar se ut som hans gamla G1-form. Max har ju alltid varit en relativt normalbyggd karaktär i IDW, men man ville ju sälja en gigantisk version igen som leksak, så det var ändå en hyfsat smart lösning.
Hur som helst rinner historien ut i sanden en aning i det som skulle vara det stora slutet för fas två. Låt oss samtidigt ta en titt på del ett av fas tre … för det finns inte så mycket att säga där.
En liten del av samlingen presenterar ytterligare en bit av Cybertron-handlingen, där Starscream och Windblade försvarar planeten mot en invasion av titaner. Det är väl hyfsat intressant och välskrivet, och kommer att påverka resten av berättelsen.
Men den största delen av Phase Three #1 tas upp av en ambitiös crossover mellan flera olika Hasbro-relaterade serier. Det är lite lustigt, för IDW hade ju tidigare en crossover med Marvel, precis som den ursprungliga serien hade på åttiotalet, och nu blir det G.I. Joe som också mötte Transformers då. De har visserligen varit på gång under ett bra tag, och det är en ganska naturlig utveckling då vi har fått följa flera (visserligen ointressanta) människor som reagerar på invasionen på Jorden. Fast det räcker inte där. Samtidigt introduceras M.A.S.K., som en fristående organisation med förvandlande fordon, som här logiskt nog bygger på Transformers-teknologi. Visst, jag gillade M.A.S.K. när det begav sig, men det är lite rörligt. Fast det räcker inte där. De har även med Action Man, någon sorts brittisk superhjälte som är rätt fånig. Okej, det börjar bli väldigt rörigt. Fast det räcker inte där. Man introducerar ROM the Space Knight, som är en helt annan robothjälte från yttre rymden, och hans fiender. Alltså, nu får de ge sig, men det räcker inte där för även Micronauts ska vara med, med sina skurkar.
Det är bitvis snyggt tecknat, men detta är rent ut sagt en jävla röra, där jag är ointresserad av nittio procent av alla karaktärer – det blir inte bättre av att de Transformers som är med är samma trista Optimus-polare som varit med i de sämsta delarna av serien på sistone. Jag fick tvinga mig genom den, och så här ett halvår senare har jag glömt majoriteten av vad som hände. Men förutom att G.I. Joe är etablerade på Jorden framöver så spelar det inte heller särskilt stor roll.
Så, jo, del ett av den här nya samlingen var inte särskilt lovande. Eftersom det mesta inte verkar påverka serien på längre sikt skulle jag nästan rekommendera att du hoppar över den – om du kan leva med att din Phase Three-samling börjar på del två.