Ännu ett halvår, ännu en maxad samlingsbok från IDW:s Transformers-serie. Ända sedan Phase Two började har vi följt två parallella berättelser, Robots in Disguise och More Than Meets The Eye. Den senare var överlägset bättre, men båda höll god kvalité. Men vid det här laget började man tydligen tycka att det var dags att rensa upp en hel del gamla historier, en del bokstavligen från början av IDW:s serier så långt tillbaka som 2005. Jag kan passa på att konstatera hur makalöst det är att serien har hållit på så länge. När berättelserna i den här boken ursprungligen publicerades var serien redan tio år gammal och den tuffar fortfarande på. Den ursprungliga serien från min barndom höll bara från 1987 till 1991.
Hur som helst. Det fanns massvis av sidospår. Shockwave hade ju planterat närmast magiska ”malmer” på olika planeter för okända ändamål, samtidigt som vi under åren fått veta att han ursprungligen var en godsint senator innan han amputerades och fick sina känslor bortopererade. Hans ursprungliga lärare Jhiaxus har dykt upp regelbundet i serien med koppling till det parallella döda universumet. Och så har det pågått långa jakter på titanerna, framför allt Metroplex, vars utropande av Starscream som någon sorts utvald gjorde att han valdes till ledare för Cybertron, trots att han hade en massa skumraskaffärer för sig.
En massa sånt och lite mer bakas i ihop i den löpande berättelsen Dark Cybertron, som utgör större delen av den här boken. Ärligt talat är mycket av det hela nonsens, med ytterligare ett slut på universum som annalkas. Tendensen från förra albumet med att fokusera på leksaker från cirka 2014 fortsätter. Det är i alla fall en god ursäkt att dra ihop de båda historierna och därmed låta alla träffas igen för första gången på flera år. Särskilt när det har byggts upp så många relationer i bakgrunden. Vi har fått se hur Optimus Prime och Megatron en gång i tiden hade gemensamma mål, att Prowl och Chromedome hade en relation, och mycket annat. Serierna fungerar bättre när det pratas än när det är action, mycket eftersom det mesta av all action är menlöst. Det har visats gång på gång att Transformers praktiskt taget inte dör, och därför är det bara med en axelryckning som jag noterar att två gigantiska karaktärer avlider här. Däremot inträffar här en av de överhuvudtaget mest otänkbara händelserna i Transformers historia, vilket gör att det är värt att läsa bara för det.
Under berättelsen introduceras dock några helt nya personligheter: Nautica, Chromia och Windblade. Serien gjorde länge en stor grej av att Arcee var den enda kvinnliga Transformern, men det visar sig att det fanns en hel planet av dem, som dock höll sig utanför kriget. De här tre är rätt intressanta och efter att Dark Cybertron är slut får Windblade en helt egen miniserie. Den skrevs av Mairghread Scott och tecknades av Sarah Stone, och presenterar Windblade på ett lite annorlunda sätt.
Visst, rent formellt är hon en geishabot som formgavs utifrån en omröstning bland fansen, så konceptuellt är hon ungefär lika originell som Drift. Men hon är inte, som jag fruktade, ännu en Mary Sue-krigare. Som den enda som kan kommunicera direkt med Metroplex har hon en viktig roll, och hon är modig och driven trots att hon inte direkt är särskilt bra på att slåss. Av vad jag har sett fortsätter hon att ha en stor roll i berättelsen och det ser jag fram emot.
Nummer sex av den här utgivningen håller alltså generellt ganska hög kvalité. Under Dark Cybertron skiftas det mellan flertalet olika tecknare, ibland från sida till sida, och generellt är stilen mycket simplare i Robots in Disguise-delarna. More Than Meets The Eye har mycket mer personlighet överlag. Allra bäst är dock Windblade, som har en väldigt uttrycksfull stil både när det är påkostade närbilder och lite mer skissartade scener.
Jag saknar de fenomenala More Than Meets The Eye-historierna som båda de tidigare böckerna bjöd på, men i det stora hela är detta också en bra samling.