Den ursprungliga Sky Lynx från åttiotalet var ett resultat av att Hasbro praktiskt taget åkte till Japan, köpte rättigheterna till alla förvandlande saker de kunde hitta, och kallade alltihop Transformers. Hur förklarar man annars att mestadels humanoida figurer som blir bilar, flygplan och möjligen djur, har en kompis som är en rymdfärja med tillhörande fraktramp, som förvandlas till två separata djur, en dinosauriefågel och någon sorts fyrbent djur (ett lodjur kanske?), som sedan kan kombineras till en fyrbent chimaira med narcissistiska drag?

Sky Lynx är alltså extremt udda och helt och hållet unik, och det är också därför jag gillar honom. Han dök bara upp sporadiskt i serietidningen men var alltid minnesvärd, och tenderade att hatta runt i universum istället för att lägga sig i kriget. Därför överlevde han också hela historien, dock kanske mest för att Simon Furman hade glömt bort honom.

Den ursprungliga Sky Lynx-leksaken är motoriserad och kan både rulla och gå, men det är nog mest i teorin numera. Mitt exemplar var begagnat och köptes precis innan han fick en nyutgåva, och är ganska slitet överlag. Den nya Sky Lynx har samma allmänna proportioner, och som den andra figuren i commander-skalan (efter Jetfire) är han en ganska stor figur.

Den stora skillnaden är förstås betydligt bättre poserbarhet. Huvudet får mycket mer personlighet när han kan se sig omkring, och vingarna är mer realistiskt utformade. Däremot är jag inte alls nöjd med lösningen för att höja upp dem. Själva vingarna sitter ganska löst på två armar och har inte tillräckligt med friktion för att hålla sig uppåtsträckta. Överhuvudtaget är det många delar som lätt faller loss. Det är förstås ett resultat av moderna leksaksregler, och syftet är förstås att bitarna hellre ska ramla av än gå sönder. Men det gör honom onödigt sladdrig. Jag har också problem med att vingarna inte knäpper fast ordentligt i sidan i skyttelformen.

Som förut kan Sky Lynx förstås dela sig i två djur, och de mår också bra av poserbarheten, men i praktiken lär jag aldrig använda dem. Han har också en basform, som är ungefär lika överflödig som vanligt men åtminstone fungerar som avfyringsramp för själva rymdskytteln. Den är för övrigt extra charmig, med en officiell NASA-logga och beteckningen Magnificence. Kapten Ödmjuk, som sagt.

Det här är ytterligare ett exempel på hur Hasbro gräver djupt i arkiven och ger fansen helt vansinnigt obskyra figurer att samla på. Sky Lynx fick visserligen en mindre version häromåret, men den var inte någon särskilt bra variant. Att få en så här välgjord version är minst sagt välkommet och mitt dammiga original kommer nog att packas ner för gott nu. De bräckliga vingarna är en besvikelse, men i och med att jag inte ska leka med honom särskilt mycket gör det inget.