Min personliga NES-era var rätt kort. Jag fick min NES, komplett med Ice Climber, 1987 och hann skaffa ett gäng spel till den, men redan 1989 sålde vi den för att finansiera min nya Amiga. Under åren hann det dock bli en himla massa NES, eftersom praktiskt taget varenda familj under 80-talet hade en, oavsett hur intresserade man egentligen var av spel. Så här är de trettio spelen jag minns mest. Och visst minns du musiken från allihop?

Super Mario Bros
Förstås. Det förmodligen enskilt viktigaste spelet Nintendo någonsin har gjort, och ett sant mästerverk på många sätt. Nu så här i efterhand är det nog mest den geniala fysiken som imponerar mest.

Super Mario Bros 2
Jag väntade i vad som kändes som evigheter på det här spelet. Många klassar det som ett sämre Mario-spel då det egentligen var en nödlösning, men jag älskar det.

Super Mario Bros 3
Del tre blev försenad något alldeles ofantligt i Europa. Jag minns så väl hur imponerad jag blev när en kompis hade fått tag på det (och Super Contra samt Ninja Gaiden) långt tidigare, i vad som visade sig vara en piratkassett. Men jag spelade båda versionerna hur länge som helst, och ägnade sedan något år åt att rita av alla fantasifulla figurer ur det.

Mega Man
Banbrytande, förstås. Det var en kompis med en legitim importkopia som hypade det först, och det var värt all hype. Spelkontrollen har knappast överträffats i spel av den här typen. Dessutom var det så svårt att man fick spela i evigheter för att komma någonstans.

Mega Man 2
Betydligt lättare än ettan och mer njutbart, och bättre på alla sätt. Även ett av Capcoms starkaste kort när det gäller grafik och musik.

Mega Man 3
Någonstans här började enformigheten sätta in, men det var fortfarande packat med nya fräscha idéer, som att kunna glida genom låga passager, flyga runt med Rush och slåss mot alla Mega Man 2-bossarna igen. Men vem i hela friden godkände den där vedervärdiga klonbanan där man skulle flyga hela vägen?

Bubble Bobble
Jag ägde ju själv Amiga-versionen vid det laget, men NES-versionen som kom något år senare var snäppet vassare, tack vare mer frikostiga credits, lösenord och ett gäng extrabanor.

Duck Tales
Nästan lika starkt som Mega Man 2 och ett strålande spel med precis lagom svårighetsgrad. Utmaningen låg främst i att hitta alla gömda skatter och slutligen få simma i ett guldhav. Sjukt peppad på nyutgåvan.

Duck Hunt
Och vill man inte äventyra med ankor så kan man även skjuta dem. Det här spelet var egentligen ohyggligt simpelt men så otroligt vanebildande, och en prestigegren utan dess like i speltävlingar.

Bionic Commando
Ett extremt svårt spel med klurig kontroll, men det var unikt och väldigt, väldigt välgjort. Arkadversionen var faktiskt ett helt annat (sämre) spel, och det här är spelet alla minns.

Metroid
Det har inte alls åldrats med värdighet, och Zero Mission är ett tiofalt gånger bättre spel vilken dag som helst, men det här var mitt första survival horror-spel. Mörkt, olycksbådande och fullpackat med hemligheter (och buggar). Ett minst sagt stilbildande spel.

Kid Icarus
Jag föredrog faktiskt Pits äventyr framför Samus på den tiden, och Kid Icarus var ett av spelen jag spelade mest på NES. Lösenordsystemet gjorde att jag sakta men säkert kunde lära mig att överleva i den dödliga grekiska mytologin… om jag inte bara använde ett av fusklösenorden för att röja mig igenom sista banan igen.

Clu Clu Land
En höjdare som sällan diskuteras är det här sköna arkadspelet. Det händer fortfarande att jag sträcker ut armen för att ta en kurva runt en lyktstolpe lite snabbare, Clu Clu-style!

Ice Climber
Alla resonabla personer måste ju instämma i att Ice Climber egentligen var riktigt dåligt, med usel precision i kontrollen (nej, det är inte utmaning, det är bara trasigt). Men det var de facto spelet som alla ägde, och därför fyller det en viktig plats i de flesta NES-ägares hjärtan.

Snake Rattle’n Roll
Rare gjorde många höjdarspel, men det här var det bästa. Fantastiskt snyggt och kreativt, men ohyggligt, skoningslöst svårt. Efter de första två-tre banorna drog det igång några av de mest sadistiska sekvenser som spelare någonsin har tvingats genomlida på den här sidan av Saw: The Videogame.

The Legend of Zelda
Spelet som definierade ordet episk. Det var gigantiskt och utmanande, men det jag gillade mest var att leta hemligheter genom att bomba och/eller bränna varenda klippa eller buskage i närheten.

The Adventure of Link: Zelda II
Ännu ett av de få spelen jag ägde själv, och i mitt tycke bättre än ettan. Jag älskade rollspelsinslagen (troligen första gången jag stötte på fenomenet) och de intensiva duellerna mot darknuts i slotten.

Probotector
Springa-och-skjuta-spel gick det femton på dussinet av på NES, men vid sidan om Mega Man var Probotector det mest minnesvärda. Jag brydde mig inte om censuren och föredrog faktiskt de läckra robotarna framför generiska Rambo-nissar. Perspektivbytet var också genialt och fräscht för sin tid.

Simon’s Quest
Castlevania var svårt men… svårt. Simon’s Quest var trasigt och obegripligt men ändå mer attraktivt på något sätt. Musiken fann ytterligare nya höjder och även här bjöds det på lite rollspelsbegrepp som förebådade vändningen som serien skulle ta med Symphony of the Night.

Punch Out
Mike Tysons käkkrossarsimulator är förstås också extremt minnesvärd. Jag tog mig aldrig hela vägen, jag brukade tappa stinget vid Bald Bull och Soda Popinski, och jag var alltid sjukt imponerad av mina äldre kompisar som kunde ta sig ända fram till Tyson själv.

Wrecking Crew
Ännu ett lite udda spel som jag verkligen gillar. Tillsammans med Mach Rider (som ingen bryr sig om) och Excite Bike (som alla andra föredrar) bjöd det på möjligheten att bygga egna banor, men även de inbyggda var en rejäl utmaning.

The Goonies II
Förmodligen för att jag älskade filmen så var The Goonies II en klar favorit. Jag spelade det om och om och om igen, från början till slut. Jag knackade på väggar, slog munkar med hammare, hittade hemliga dörrar bakom vattenfall, gick långt in i gejsergrottorna för att befria min favorit Data, och sköt jobbiga fåglar med slangbella på de rangliga broarna. Jag sörjer bara att det aldrig blev en film, för spelet var faktiskt mer storslaget än den första filmen.

Stadium Events
Som försmak på Nintendos moderna idéer var Family Fun Fitness-mattan en skön parentes. Det var kul att trampa som attan på den lilla plastmattan med klart definierade knappar. Jag skulle senare ha extremt roligt med Dance Dance Revolution av samma anledning. Den moderna motsvarigheten till Wii sög dock rätt duktigt…

World Wrestling
Innan fightingspel riktigt var ett begrepp var Nintendos Pro Wrestling och Tecmos World Wrestling favoriterna, med sina färgstarka figurer och roliga specialattacker. World Wrestling var lite extra spännande med sina små filmsekvenser om vartannat.

Excite Bike
Visst, jag föredrog Wrecking Crew men Excite Bike har också fått många, många speltimmar. Även här föredrog jag att bygga banor, möjligen utan särskilt mycket finess då jag helst klämde in så många av de där stora brosjoken som det bara gick.

Ice Hockey
En av de få gångerna ishockey har varit roligt i spelsammanhang, mycket tack vare taktikdraget mellan tre olika sorters spelare. Oftast satsade jag på en solid tjockisgrupp och bara körde över motståndet.

Track & Field II
Det här spelet gick ohyggligt varmt hemma hos mig i flera omgångar, med sina kluriga och utmanande grenar. Roligast tyckte jag att det var att hitta det dolda och malplacerade skyttespelet där man skulle skjuta skurkar i husfönster.

Cobra Triangle
Det var aldrig lika bra som RC Pro Am Racing, men jag minns så väl våra tappra försök att komma igenom det, i grannens källare. Svårt som attan, och båtracingaction är en genre som inte direkt är överbefolkad.

Swords & Serpents
Tänk om vi hade fått Final Fantasy, som var ett så mycket bättre spel? I brist på det fick vi nöja oss med rollspelet Swords & Serpents, som visserligen var fullt spelbart i sig men som hade den egenheten att det behövdes hela fem separata lösenord för att ”spara” spelet. Att knappa in alltihop tog nästan längre tid än att spela det.

Rad Gravity
Ett rätt obskyrt spel, som jag spelade i massvis tack vare mina två kompisar som utforskade det till bristningsgränsen. Min vän Nils blev till och med listad som Rad Gravity-expert i Nintendomagasinet. Själv bemästrade jag det inte, men kom ändå långt och lockades av fantasifullheten och variationen.

Ja, att bara begränsa sig till 30 spel är svårt, då NES-eran var en av mest intensivt packade med höjdarspel, plus att hyrspel och alla kompisar gjorde att man praktiskt taget kunde och hade tid att testa allt. Jag skulle kunna nämna ytterligare spel som Adventure of Lolo, Solomon’s Key, Ghosts N Goblins, Wizards & Warriors, Faxanadu, Battle of Olympus, Trojan, Metal Gear och många fler, men det får räcka så här…