Rama-serien tillhör en av mina absoluta favoriter: Möte med Rama, Rama II, Ramas Lustgård och den aldrig översatta Rama Revealed. Den första skrevs av science fiction-giganten Arthur C. Clarke (annars mest känd för 2001: En rymdodyssé) och skulle egentligen ha varit en fristående berättelse. Men Gentry Lee, som bokstavligen är en raketforskare på NASA, övertalade honom att fortsätta serien, och tillsammans skrev de resten av serien. Därefter, i början av nittiotalet, fortsatte Lee ensam med ytterligare två böcker, som är relativt fristående. Jag letade inte rätt på dem förrän alldeles nyligen, och nu har jag läst klart Bright Messengers och Double Full Moon Night.
Bright Messengers handlar om två helt olika individer: den närmast övernaturligt goda prästinnan Beatrice som tillhör S:t Michael-orden (som är den första tydliga kopplingen till Rama) och den tyske ingenjören Johann. På olika vägar finner de sig på Mars, som i mitten av 2100-talet är koloniserad men håller på att överges på grund av de ekonomiska oroligheterna på jorden. Därifrån blir de, tillsammans med en brokig skara människor, hämtade till en gigantisk, sfärisk farkost, som ska bli deras hem för stora delar av deras liv. Det känns först nästan som en kopia av historien i Rama, vilket är lite märkligt. Men det finns också stora olikheter, inte alla till det bättre.
En del som är mycket genomarbetad är de religiösa tankegångarna. Beatrice och andra representanter för orden är djupt troende, om än på ett Franciskus-doftande välkomnande sätt, och det debatteras flitigt. Till och med Johann, som alltså är en ingenjör om sisådär 130 år, har åtminstone en religiös bakgrund. Jag kan bara förmoda att det är Lees egna åsikter som lyser igenom. Rama, som blandade in en hel del afrikansk mysticism, var lite mer mångsidig på det sättet – kanske tack vare Clarkes inflytande. Ibland blir parallellerna nästan löjligt tydliga med både profeter och paradis, och man behöver inte ens vara särskilt bevandrad i kristendomen för att se dem. Fast jag uppskattar att det ändå förblir ett mysterium.
Gentry Lee har fått mycket kritik för flera aspekter av sitt författande. I Rama hölls det på plats av Clarkes fantasi och den etablerade världen, men i dessa två får han rusa obehindrat. Till att börja med kan han inte skriva människor. Johann, som förvisso är en ganska nördig tekniker, framstår i sitt inre som en robot, som analyserar sina känslonivåer, tillåter sig att le, och hela tiden anmärker att han inte förstår sig på andra människor. Samtidigt är han på något vis en sann ledare och älskas av de flesta som känner honom. Han råkar också vara olympisk simmare (det kan påpekas att Nicole des Jardins, huvudpersonen i Rama II och framåt, var olympisk löpare utöver sina övriga magnifika egenskaper) och dessutom en sådan hunk att praktiskt taget ingen av de kvinnliga medresenärerna kan undvika att sätta på honom vid något tillfälle.
Man brukar säga att en gång är ingen gång, men två gånger är en vana. I Rama blir en ung flicka, under extraordinära omständigheter, bortgift med en 80-åring. Det förklaras och motiveras och accepteras och alla inblandade är okej med det hela inklusive brudens mor, men ur ett mindre extraordinärt läsarperspektiv luktar det ordentligt efebofili, om än inte direkt pedofili. När sedan en liknande situation uppstår i den här berättelsen blir jag nästan förbannad. Lyckligtvis hinner det aldrig hända något, men jag förstår inte varför Lee måste ta upp saken hela tiden. Även bortsett från detta är böckerna (de här två i högre grad än Rama) kryddade med massvis av sexscener som ofta inte tillför särskilt mycket.
Resultatet av allt detta sex är å andra sidan en rätt episk berättelse som sträcker sig över flera generationer medan nya världar utforskas. Och där finns Lees styrka: att beskriva fullständigt främmande miljöer och kontrastera dem mot mänsklighetens gamla vanliga egenheter, vilket är själva grundbulten i science fiction. Rama bjöd på en rad förunderliga varelser inklusive de extremt genomtänkta spindelbläckfiskarna, och denna duologi låter oss besöka flera andra, även om ingen är riktigt lika utarbetad. Det är äventyret som gör böckerna värda att läsa, särskilt finalen som knyter ihop alltihop på ett hyfsat tillfredsställande sätt, och jag blir väldigt sugen på spel som No Man’s Sky som verkar erbjuda samma sorts upplevelse.
Men det är ändå en väldigt begränsad skara som bör ha något större utbyte av Bright Messengers och Double Full Moon Night. De små bitarna ny Rama-lore är välkomna och det är en spännande berättelse, men Lees knepigheter som författare gör det svårt att uppskatta böckerna på något djupare plan.