För en gångs skull tänkte jag inte vara den sista att hoppa på en trend, eller låta bli bara för att vara tjurig. Så när Pokemon Go släpptes officiellt i Sverige igår skaffade jag det direkt. Om inte annat för att veta varför det helt plötsligt börjar springa en massa folk utanför mitt fönster.

Igår var det lite rackligt och det gick inte att spela i praktiken förrän framåt kvällen, men idag fungerade det rätt bra. Det hakade upp sig och behövde startas om en gång – det märks att det här inte är utvecklat direkt av Nintendo, som aldrig skulle tillåta såna problem. Men Nintendo skulle heller aldrig kunna dra ihop resurserna för att göra något sånt här. Det behövdes ett samarbete med Google via avknoppade Niantic, och tillgång till GPS, och framför allt Googles enorma kartdata, för att kunna få det att fungera.

Och det är fascinerande hur väl det fungerar. I den här lilla avkroken av Östersund, så långt från Kyoto på andra sidan världen, är varenda gångväg utritad och fylld med Pokemon-grejer. Ett konstverk bredvid hållplatsen där jag kliver på bussen varje dag har blivit ett Pokestop (tack för det, förresten). Runt mitt ordinarie promenadstråk finns flera ytterligare platser (allihop märkta med namn och bild – jag ser till och med lite info om vem som skapade konstverket!), och på vägen stöter jag regelbundet på diverse varelser som allihop vill få en boll i huvudet.

Men det är en sak att en teknik- och spelintresserad nörd ger sig ut för att leta småmonster. På den här promenaden, som blev betydligt längre än jag hade tänkt då det hela tiden fanns något mer lite längre bort, stötte jag på ett tiotal andra Pokemon-tränare. De är inte svåra att känna igen. Även om man inte ser den grönlysande skärmen så tenderar de att stanna upp lite då och då, och panorera mobilen omkring sig. Jag gick till affären (som är ett gym) och köpte mig något att dricka, och noterade en Pokemon på parkeringen utanför. Jag tar den sen, tänkte jag. Men när jag kom ut var det en kille som just gick därifrån, och den var borta. I gengäld gick jag före bortåt hälsocentralen, och smet in på en parkering för att knycka åt mig en Nidoran bara sekunderna innan han gick förbi.

Och så fortsatte jag hemåt, på en lite annorlunda väg än vanligt, för att se vad som fanns att hitta. Det blev ytterligare några Pokemon, och sammanlagt lyckades jag hitta elva stycken idag. Jag avslutade med en sista omväg förbi hållplatsen, men kunde inte använda den än. Där passerade jag ett par med barnvagn, som tittade förstående på mig.

Än så länge är det tämligen simpelt, men jag slogs av likheterna med World of Warcraft. För tio år sedan sprang jag vändor i Azshara, längs kända stråk för att försöka hitta så mycket metaller som möjligt. Det här är lite samma sak. Det är lite konkurrens och varje fotgängare kan vara en annan tränare (och just nu är det cirka 50% chans för varje given person man möter). Jag ser en Rattata på andra sidan vägen men det här paret är på väg ditåt och kommer förmodligen att plocka den, så jag går vidare åt ett annat håll istället, för grannsämjan om inte annat.

Men det mest intressanta är att det är en himla bra motivation att vara ute och röra på sig. Från lägenheten hittar jag inga Pokemon. Igår var jag ute tre korta svängar, troligen blir det någon fler ikväll, för att se vad kvällen har att erbjuda. Och förmodligen kommer jag att stöta på en massa folk då också. Precis som med Wii och Wii Fit har Nintendo hittat en ny folkrörelse, och att döma av stormen av nyheter som berör det här spelet är det precis samma sak överallt. Jag funderar redan på vad jag kommer att kunna hitta när jag åker på semester, och om det kanske finns något spännande i närheten av jobbet. Eller om jag borde röra mig ner mot Storsjön för att hitta vatten-Pokemon. Och så har jag redan gått flera kilometer som jag inte skulle ha gjort annars.

Sen är väl frågan om jag kommer att fortsätta med det här längre än Wii Fit …