Det har varit en del diskussion kring Tira i Soul Calibur VI på sistone och Jim Sterling har också haft en del att säga om det hela, inte bara kring henne utan kring genren i allmänhet. Och där känner jag faktiskt att jag inte håller med James Sterling Son.

Om vi helt och hållet bortser från det faktum att nästan alla utgivare numera har kommit runt den heliga 60-dollarsgränsen genom att sälja minst 30 dollars grejer separat, och bara tittar på genrens bakgrund, så finns det en del grundläggande felaktiga antaganden. Ett av Jims huvudargument, citerat från Harada, är att fightingkaraktärer är som schackpjäser och en essentiell del för att spelet ska vara komplett. I så fall kan jag konstatera att praktiskt taget inga fightingspel är kompletta.

Det är snarare en grundläggande del av genren att karaktärsuppsättningarna förändras från spel till spel. Ingen som har spelat mer än ett fightingspel har någonsin kommit undan besvikelsen att X favorit inte fick vara med i uppföljaren. I Street Fighter är det gammal tradition. Street Fighter Alpha startade om med bara en handfull gamlingar och det var inte förrän tre år och två spel senare som det blev mestadels komplett (helt komplett blev det inte ens förrän hemversionen). Street Fighter III dumpade praktiskt taget ALLA och om du inte råkade ha Ryu, Ken, Akuma eller Chun-Li som favorit så kan du än idag inte spela din favorit där. Street Fighter IV dumpade nästan hela gänget från trean (men hade däremot de flesta från tvåan). Street Fighter V började om med en mix av Street Fighter II och Alpha och ingen nykomling är ännu med. Tekken bytte helt karaktärsuppsättning mellan tvåan och trean, och både fyran och sjuan trimmade ner en hel del. Virtua Fighter 4 dumpade Taka-Arashi. Dead or Alive har dumpat Ein, Leon och diverse bossar allt eftersom. Guilty Gear slängde ut Kliff och bossarna i Guilty Gear X, byggde upp karaktärsgalleriet igen och dumpade sedan en stor andel till Xrd. King of Fighters byter karaktärer i varenda spel. Samurai Shodown III dumpade hälften från tvåan. Soul Calibur slängde ut Li Long, arkadversionen av tvåan dumpade ”etablerade” figurer som Sophitia, Seong Mi-Na, Siegfried, Rock och Hwang, och femman gjorde ännu ett generationsskifte. Mortal Kombat ska vi inte ens prata om, och till och med Smash Bros har ju gjort sig av med figurer emellanåt. Behöver jag fortsätta?

Var Baine din main? Capcom tänker inte säga förlåt för Vampire Savior.

Argumentet att alla karaktärer måste vara med och att allt annat är ett svek och lurendrejeri är alltså helt falskt. Oavsett om anledningen är girighet eller tidsbrist eller helt enkelt en balansfråga, så kan du aldrig förvänta dig att spela precis samma karaktär varje gång, om karaktären inte heter Ryu. Jo, Kyo var ”dold” figur i ett spel, Scorpion saknades i Mortal Kombat 3 och Kazuya försvann ju till Tekken 3.

Taka-Arashi var försvunnen mellan 1997 och 2010. Ingen kom ihåg att leta i matsalen.

Så det är inte dags att dra fram facklorna och högriparna bara för att inte alla karaktärer är med från början i nästa spel. Hur är det då med det här att släppa nerladdningsbara karaktärer? Jo, att separera dem och sälja dag ett är lite dåligt. Uppenbarligen hade de kunnat stoppa in Tira gratis åt alla. Men jag tänker inte klaga på att det kommer figurer allt eftersom. Hur såg det ut från början? Jo, ett år efter Street Fighter II behövde du köpa spelet igen för fyra nya figurer (typ för 899 kr på SNES med dess ohyggliga priser). Ett år senare, köp spelet igen för fyra nya figurer. Ett år senare, köp spelet igen för en ny gömd boss. Tekken 2 var en expansion med två nya figurer och ett gäng modellswaps för fullpris. Darkstalkers 2 hade två nykomlingar, två år efter föregångaren. Virtua Fighter 2 hade två nykomlingar, två år efter föregångaren (eller ett halvår om man köpte båda på Saturn). För att inte tala om Arc System Works tendens att släppa årliga nyversioner med två-tre nya figurer PLUS nerladdningsbara.

Inte Kazuya.

Så jag tänker inte döma om det är rätt eller fel med att plocka bort karaktärer ur fightingspel. Däremot tänker jag hävda å det bestämdaste att det är en etablerad tradition och en del av genren, och att säga något annat närmar sig historieförvanskning.