Det är betryggande på något sätt att NASA just har landsatt en ny utforskarrobot på Mars. Efter alla nyheter om att rymdskyttelprogrammet läggs ner och att budgeten mer eller mindre är obefintlig, känns det skönt med ett lyckat prestigeprojekt som det här. Curiosity (och vilket coolt namn!) har landat för att utföra fyra uppgifter: undersöka om det någonsin har funnits förutsättningar för liv på Mars, studera klimatet, studera geologin och, vilket är allra mest intressant, förbereda för en bemannad resa till Mars.

Kanske är jag för inspirerad av science fiction i allmänhet, särskilt i dagarna när jag precis plöjer igenom Rama-serien i rasande takt. Men jag anser med bestämdhet att rymdresor är något av det absolut viktigaste vi kan ägna oss åt. Visst, det finns många problem som behöver åtgärdas på Jorden, men kortsiktiga behov kan inte alltid gå före långsiktiga planer. Och på lång sikt finns det bara en viktig sanning:

Vi måste lämna Jorden och på längre sikt solsystemet för att överleva.

Har vi bara tagit oss iväg till ett par nya solsystem och etablerat oss där så är vi ganska säkra sen. Då kommer mänskligheten att finnas kvar ”för alltid”. Visserligen kommer vi att utvecklas åt olika håll vad det lider, men det kommer alltid att finnas en röd tråd från Afrika till Tau Ceti eller var vi nu hamnar. Vi kommer alltid att kunna brevväxla med våra släktingar kvar på Jorden eller vid Barnards Stjärna. Även om vi inte uppfinner någon snabbare-än-ljuset-drift så finns det ändå kommunikationer som inte är så värst mycket långsammare än vad det kunde ta för nybyggare i Nordamerika för att hålla kontakten med hembygden.

Men än så länge är vi sju miljarder ägg i en enda korg, och det behövs inte så himla mycket för att knäcka oss allihop. Förutom en rad av sakta verkande människoskapade problem så finns ju också ostoppbara hot som asteroider, diverse superkrafter som supernovor (som i och för sig skulle slå ut större delen av grannskapet även om vi har flyttat), kolliderande stjärnsystem eller, förr eller senare, Solens död. Det här är saker som inte lär hända på hundratusentals år eller mer, men ju förr vi sätter oss i säkerhet, desto bättre.

För det tar ju rätt brutalt mycket tid att göra såna här saker. De allra mest överoptimistiska forskarna hoppas som bäst på att Mars skulle kunna göras beboelig med intensiva insatser inom loppet av några hundra år, när vi väl kommer igång. Att resa någon annanstans till en redan beboelig planet, med överblickbar teknologi, kommer också att ta flera generationer i allra bästa fall. För att då inte tala om resurserna som krävs för förbereda såna här projekt.

Men om vi ser det så här: hur mycket är det värt att betala för en helt ny planet att börja bebygga (och, eftersom jag inte är helt naiv, exploatera)? En ny planet att leva, skapa och älska på? En andra chans om Jorden skulle dra en nitlott i det kosmiska lotteriet? Ganska mycket, skulle jag säga.