Bara två spelserier har uppnått den aktningsvärda och otursförföljda siffran tretton. Faktum är väl att den ena har nått fjorton och att andra serier säkert är uppe i tretton spel men de har i alla fall inte vågat sätta sådana siffror på dem. Så därför återstår frågan som alla säkert har ställt sig vid något tillfälle: vilken serie är bäst, Final Fantasy eller King of Fighters? Låt oss ta reda på det.

Final Fantasy mot King of Fighters ’94: 1-0
Ingen större match här. King of Fighters ’94 var fräscht för konceptet med tremannalag, men grafiskt var det underlägset SNK:s övriga serier och spelmässigt var det rätt trist. Final Fantasy däremot introducerade en rad figurer och magier som skulle bli stilbildande för hela serien, för att inte tala om Nobuo Uematsus fantastiska soundtrack.

Final Fantasy II mot King of Fighters ’95: 2-0
Lite jämnare, då ’95 introducerade Iori och lät oss bygga egna team, men fortfarande saknades den unika känslan och det var på många sätt bara ett gäng Ryu-kloner mot varandra. Men Final Fantasy II började med riktiga karaktärer och chocobos, samtidigt som det hade det makalösa slutmotivet och ett innovativt figurbyggarsystem som liknar det i senare Elder Scrolls-titlar. En knapp seger för Square.

Final Fantasy III mot King of Fighters ’96: 2-1
Här är det ingen match. Jag har inte spelat mycket av Final Fantasy III men det erbjuder praktiskt taget inget av intresse. Experimenten med nya klasser var väl aningen intressant men gjordes bättre senare. I gengäld var King of Fighters ’96 det första spelet som verkligen kändes genomarbetat, med nyritade figurer (av vilka vissa sedan skulle hänga med ända till del elva) och ett nytt stridssystem som fokuserade mer på rörlighet istället för avståndsattacker. Dessutom fick vi Leona, Kasumi, Geese, Krauser, Chizuru och Goenitz, några av de coolaste figurerna i SNK:s spel överhuvudtaget.

Final Fantasy IV mot King of Fighters ’97: 3-1
Oj, jämnt här. Personligen har jag inte Final Fantasy IV som en av mina favoriter, men det går inte att förneka att Active Time Battle-systemet som präglade halva serien fick sin start här, samtidigt som musiken och handlingen var i bästa klass. King of Fighters ’97 å sin sida stoppade in ännu fler favoritfigurer och gav oss Orochi-teamet och en episk avslutning på historien. Men Final Fantasy tar hem den här.

Final Fantasy V mot King of Fighters ’98: 3-2
Final Fantasy V är inte alls dåligt. Det har mycket bra musik och ett riktigt väl fungerande jobbsystem som gjorde figurerna mer flexibla och striderna roligare. Samtidigt kändes det lite som ett steg bakåt till de äldre spelen efter fyrans nyskapande. King of Fighters ’98 är däremot ett av de bästa spelen någonsin och gjorde precis allting rätt, med en karaktärsuppsättning som då var överlägsen allt annat och två roliga sätt att spela, samtidigt som flera av figurerna var i sitt livs form.

Final Fantasy VI mot King of Fighters ’99: 4-2
Och på samma sätt är inte ’99 alls dåligt heller. Det påbörjade en ny historia och introducerade ett helt nytt hjälteteam samt möjligheten att bygga om sina team med en inkallad medhjälpare. Det hade också gräsligt snygga bakgrunder som ytterligare förbättrade detaljrikedomen från ’98. Men Final Fantasy VI var fantastiskt på helt nya nivåer, med en av seriens bästa historier, många av dess bästa karaktärer och ett soundtrack som är långt bättre än vad som den taffliga hårdvaran egentligen borde ha kunnat erbjuda.

Final Fantasy VII mot King of Fighters 2000: 5-2
Visst, King of Fighters 2000 var charmigt, särskilt med alla dessa roliga gästfigurer. Men alltså. Final Fantasy VII.

Final Fantasy VIII mot King of Fighters 2001: 6-2
Den här matchen är lättare för mig än för många andra, för jag älskade verkligen Final Fantasy VIII. Den snyggare grafiken, de mäktigare mellansekvenserna, de överlag trevligare karaktärerna och ett intressant spelsystem gjorde det till en minst sagt värdig uppföljare till sjuan. King of Fighters 2001 betraktas däremot som ett av seriens sämsta spel, då Eolith utvecklade det medan SNK var fullt upptagna med att gå i konkurs. En del nyskapande figurer kan inte rädda ett spel som var grafiskt urblekt och spelmässigt obalanserat.

Final Fantasy IX mot King of Fighters 2002: 6-3
En liten reducering här. Final Fantasy IX var utmärkt på många sätt och ett starkt spel i serien men kunde inte mäta sig riktigt med sina föregångare. King of Fighters 2002 var ett samlingsspel i stil med ’98, som sammanfattade allt i serien hittills. Det finns en anledning till att båda fick Ultimate-versioner som gjorde dem ännu lite bättre, efter att båda spelen fortsatt att spelas i åratal.

Final Fantasy X mot King of Fighters 2003: 7-3
Egentligen kanske Final Fantasy X ändrade på lite väl många konventioner och påbörjade Nomura-ifieringen av hela serien som senare skulle kulminera i Final Fantasy XIII. Men samtidigt innehöll det Auron och Lulu, den fantastiska Sending-sekvensen med Yuna och sedvanligt utmärkt musik. 2003 är jag däremot lite allmänt avogt inställd till, eftersom jag aldrig gillade Ash och hans gäng och inte heller kom överens med tag team-systemet som förändrade serien i grunden, till det sämre.

Final Fantasy XI mot King of Fighters XI: 7-4
Efter ett kort uppehåll där vi fick en 3D-version och en halvambitiös arkadversion i form av Neowave återvände King of Fighters i högform. För sista gången fick vi se den gamla grafiken som i vissa fall daterade tillbaka till 1996, men den kändes ändå fräschare än på länge, då SNK äntligen hade övergivit sin Neo-Geo och istället fräschat upp bakgrunder och interface till åtminstone 480p. I gengäld var Final Fantasy XI, det första onlinespelet i serien, ett hopplöst föråldrat MMO som byggde vidare på halvt masochistiska Everquest-tankar medan World of Warcraft revolutionerade genren. Bra musik, coola miljöer, men inte mycket mer.

Final Fantasy XII mot King of Fighters XII: 8-4
Och vilken utklassning. Final Fantasy XII tog några av MMO-idéerna och satte ihop ett storslaget, vuxet äventyr som mer påminde om Squares andra serier än just Final Fantasy. Det var innovativt, utmanande och vansinnigt snyggt för den gamla hårdvaran. Helt plötsligt kändes Final Fantasy relevant igen och starkare än någonsin. King of Fighters XII skulle bli SNK:s stora triumf, med helt nyritad grafik för första gången på över tio år. Men det blev ett halvfärdigt spel, en dyr beta som gjorde det mesta fel förutom en grundläggande hyfsad spelkontroll.

Final Fantasy XIII mot King of Fighters XIII: 8-5
För att sedan helt vända på steken till nästa uppsättning. Final Fantasy XIII var en fullständig besvikelse, som om alla dåliga idéer från Final Fantasy X har utkristalliserats till ett enda spel. Snyggt, ja, men ack så frustrerande. King of Fighters XIII var däremot SNK:s Final Fantasy, det första spelet alltså, då det mer eller mindre bokstavligen var deras sista chans. De lastade in allt och lite till och gjorde klart spelet som XII aldrig blev. Ett smidigare spelsystem, trimmad kontroll och polerad grafik gjorde underverk, och efter att ha imponerat på fightingturneringar på sistone finns kanske lite hopp för King of Fighters. Och det behövs, för vem ska annars banka skiten ur Final Fantasy XIV?

Ja, det är väl svårt att hävda något annat än att Final Fantasy-spelen är legendariska. Men även solen har sina fläckar och många av spelen är ju faktiskt rätt medelmåttiga. Samma sak gäller King of Fighters, som har en del riktigt enastående spel men också en rad floppar. I slutändan blev ställningen ändå jämnare än jag hade trott.