Jag vill börja med ett tillkännagivande. Oavsett vad ni kan ha läst i någon tidning någonstans, kunde jag inte bry mig så mycket mindre om wrestling. Till skillnad från Jonas Mäki som är ett tvättäkta wrestlingfan så har jag aldrig förstått tjusningen i ringclowneri. Jag diggade Pro Wrestling och World Wrestling till NES, sedan gick jag över till fightingspel och såg aldrig tillbaka.

Däremot är det fascinerande att betrakta på avstånd, hela cirkusen. Karaktärerna, alla galna fans, men framför allt vetskapen att det är lite på riktigt ändå. Därför var The Wrestler en riktigt bra film. En inblick i den ofrånkomliga verkligheten bakom de odödliga kämparna. Mickey Rourke var magnifik, Marisa Tomei var fantastisk, och mycket av bildspråket var lysande. Två scener känns särskilt välgjorda: när Randy sitter på ett konvent och betraktar de andra gamla gubbarna som säljer merchandise, och när han spelar sitt gamla ”NES-spel” med en kille som hellre vill hem och köra Call of Duty. Klockren gestaltning utan att bli för smörigt och övertydligt.

Sen finns det också många sköna detaljer som jag uppskattar, en del kanske inte ens medvetna. Det fejkade NES-spelet, all skön 80-talsrock, och så att en av statisterna (som är i bild en massa) i publiken har på sig en Autobot Tracks-tröja (den blå med röda flames fram, för övrigt samma som Jonas har). Det var också intressant att notera att regissören har Watchmen i bokhyllan, i extramaterialet.

Lite sugen på wrestling blir jag allt. Tyvärr finns det fortfarande inget bra spel i genren sedan NES-eran. Kanske är det värt att hoppas på Fire Pro Wrestling till Xbox Live snart.